Anis

Anis hör till de allra äldsta medicinalväxterna – den var känd redan i det forntida Egypten. Man vet också att den odlades mycket tidigt i Asien, men någon plats eller något område där den har varit vildväxande är inte känd.

Det är endast växtens torra frukter som kommer till användning. De är rika på protein och eterisk olja, och ur dem utvinner man genom destillation en olja som har aromatisk doft och behaglig, söt smak. Denna eteriska olja var en av beståndsdelarna i den beryktade absinten, och den ingår fortfarande i vissa aperitifer och likörer. Anisfrukterna används även som brödkrydda, antingen hela eller krossade.

I rätt avvägda doser är anis ett fullkomligt oskadligt läkemedel som bl.a. befrämjar matsmältningen. Det verkar kramplösande och har en lindrande effekt såväl på lätta nervösa besvär som på nervöst betingade störningar i mage och tarm och på kramptillstånd i andningsapparaten.

Anis används också sedan länge till att mildra den oangenäma smaken på vissa läkemedelsberedningar och ingår i vissa bröstkarameller. Viktig ingrediens i hostmedel, smakförbättrande medel.
Medicinsk verkan: Slemlösande, hostdämpande, kramplösande, väderdelande, matsmältningsbefrämjande, mjölkdrivande, lugnande

Användning:

Gaser: tillsammans med kummin och fänkål

 Öka mjölksekretion hos ammande mödrar.

 Rogivande te: tag ½ tsk i uppkokt vatten och låt dra en liten stund.